En kort historisk över Internationalistiska Arbetarorganisationen 

Internationalistiska arbetarorganisationen konstituerades formellt i april 2001.Vårt ursprung går tillbaka till en liten arbetargrupp som var aktiv i arbetarrådsrörelsen 1979. Gruppen hade ingen politisk plattform och inte heller ens en klar uppfattning av marxismen. Medlemmarnas relation byggdes i stort sett på vänskap istället för en klar målsättning. Under 1980 –talet gick gruppen ihop med vänsterorganisationen, Sazmane Peykar. Efter en kort period drabbades Peykar av en djup kris på grund av sina inre motsättningar, men också av den islamiska diktatorns brutala förtryck. Tusentals av dess medlemmar och sympatisörer fängslades och/eller avrättades. Peykar, den största organisationen inom den så kallade tredje tendensen, kunde inte etablera sig i kontrarevolutionens läger och försvann därför från den politiska arenan på en kort tid. Efter en period gick de kvarvarande grupperingarna av den ”tredje tendensen” ihop och bildade Irans kommunistiska parti som senare splittrades i några mindre grupper (Irans kommunistiska parti, Irans arbetarkommunistiska parti och  Komola)

Uppkomsten av nya grupperingar

I början av 1981 inträffade de första större drabbningarna mellan Mojahedin Khalghs gerillor (en religiös populistisk organisation med reaktionära ståndpunkter) och regeringstrupperna med förhållandevis många döda på bägge sidor. Vänsterorganisationer uppmanade massorna att stödja ”antiimperialistiska” regimen. Samhället förvandlades till en arena, där små organisationer och regeringstrupper började slåss för egen sak. Samtidigt infördes ett informellt undantagstillstånd som i första hand gällde arbetsplatser inom olika industrier, där pågick ett stort klassmotstånd mot kapitalismen.

Som en följd av konfrontationen mellan vänstern och arbetarrörelsen uppkom mellan 1981-82 nya politiska grupperingar som hade upplevt vänsterns destruktiva roll. Dessa nya grupper baserade sina ståndpunkter på oklara varianter av ”workerism”,  ”Rådskommunism” och syndikalism.

Dessa gruppers politiska strukturer var baserade på ett nätvärk av vänner, arbetarcirklar som strävade efter ett gemensamt intresse. Arbetarcirklarna utsträckte sig över olika arbetsplatser och kallades för Mahafele Mostaghel Kargari (på svenska, ungefär ”Självständiga arbetarcirklar”).

De representerade en tendens som kännetecknades av ett motstånd mot intellektuella grupperingar som bildades utanför arbetarkampen och av en betoning på arbetarnas självständiga kamp. Arbetarcirklarna hade i själva verket en ny struktur av organisationsform, vilken skyddade militanta arbetargrupper av polisens ständiga jakt under den diktatoriska regeringens förtryck. Denna organisationsform möjliggjorde samtidigt ett målinriktat gemensamt teoretiskt arbete som utvecklades successivt i frånvaron av de högljudda vänstergrupperna.  

Kampen under de svåra förhållandena visade dock att dessa grupperingar hade svårt att växa fram. Efter en period började en del av dem isoleras. De förlorade så småningom sin betydelse som en underliggande tendens i arbetarkampen.

Frågan om organisationen var ofta ett av de problem som dessa grupperingar brottades med. De hade nu varsin isolerade existens. Relationen mellan dessa grupper baserades, av säkerhets skäl, på individuella  kontakter. De få tillgängliga marxistiska litteraturer cirkulerade bland diskussionsgrupper med stor vaksamhet. Isolerade från de internationella politiska och teoretiska erfarenheterna började de tröttna och vända sig till de dominerande tankesystem inom vänstern (stalinism, maoism, trotskism och syndikalism). 

Vissa faktorer påverkade denna process. Förtrycket var, exempelvis, en avgörande faktor. Den islamiska diktaturen hade avrättat tusentals av militanta arbetare. Som ett resultat av en sådan situation valde vissa av dessa grupperingar landflykten. För  första gång i den iranska arbetarrörelsens historia började en  del små arbetargrupper söka sig  till de europeiska länderna.

 

Arbetargrupper i exil

1990, efter 10 år av underjordiskt liv, lyckades några av de ovan nämnda arbetarcirklarna fly undan polisens förtryck. De tog sig bland annat till Turkiet, där det fanns tusentals flyktingar som väntade på FN:s beslut om deras asylärende. En lång väntan som ibland varade upp till några år. Under en kort tid samlades några diskussionsgrupper av flyktingar kring en arbetargrupp som senare blev IWO. När kampen mot FN och den turkiska regeringen tog fart, försökte gruppen organisera denna splittrade kamp. Det grundades en flyktingkommitté som uppmanade flyktingarna till en direkt aktion mot FN och andra borgerliga organisationer. Hundratals flyktingar samlades regelbundet framför FN:s byggnad. I Ankara ockuperades några offentliga byggnader, bland annat Amnesty’s. Ockupationsrörelsen konfronterade snabbt med vänsterorganisationer, framförallt med det så kallade kommunistiska partiets flyktingråd, vilket enligt dokument som publicerades senare, hade samarbetat med FN:s flyktingkommissariat för att förtrycka och splittra denna rörelse.

Det var genom denna rörelse som existensen av Mahafele Mostaghele kargari (Självständiga arbetarcirklar) blev känd för den iranska oppositionen. I och med den starka flyktingsrörelsen förvandlades vår lilla grupp till en ganska radikal rörelse med omfattande nätverk över de europeiska länderna.

 

Föreningen för arbetare i exil.

Under vår korta vistelse i Turkiet upptäckte vi att andra grupper från workerism och den syndikalistiska traditionen hade försökt bilda arbetarföreningar i England. I Tyskland hade också en grupp av arbetare brutit med vänsterorganisationer. De organiserade sig som en arbetarförening. De två föreningarna slogs ihop senare och bildade ”Föreningen För Arbetare i Exil”.  Som ett steg för bildandet av gruppdiskussioner slogs vår grupp ihop med ”Föreningen för arbetare i exil”. Vi tvekade inte att slå ihop oss med föreningen och påverka dess utveckling. Vi såg det som en möjlighet för förverkligandet av en av våra grundläggande ståndpunkter:  Kärnan av morgondagens arbetarparti måste bestå av en organisation av teoretiskt avancerade arbetare. Nu hade föreningen fått en ny politisk struktur med olika sektioner i de flesta av europeiska länderna.

 

En ny fas av gruppering

Föreningen utgjordes i själva verket av tre olika interna tendenser. Den första tendensen representerades av samordningsgruppen som bestod av vår grupp och dess nätverk. Denna såg föreningens existens som en möjlighet för bildandet av en arbetarorganisation som enligt vår uppfattning skulle dess sociala ursprung vara lika mycket viktig som dess teori/program. Därför gällde för oss att föra diskussioner med andra arbetarcirklar med syftet att bilda en revolutionär arbetarorganisation.

Efter en period av diskussioner kom vi överens om en öppen teoretisk diskussion kring följande ståndpunkter, vilka publicerades i föreningens tidning ”Kargare Tabidi”.

Arbetarrevolution

1-     Arbetarklassens befrielse är dess eget verk. Arbetarrevolutionen kan enbart förverkligas genom arbetarnas direkta och medvetna handlingar.

2-      Kapitalismen kan aldrig genomgå en grundläggande omvandling genom reformistiska handlingar, utan den måste elimineras genom en socialistisk revolution.

3-     Arbetarkampen är av sin natur en internationell kamp. Arbetarrevolutionen kan enbart förverkligas på en internationell nivå. Alla nationalistiska tendenser är skadliga för arbetarkampen och varje form av nationalism leder enbart till arbetarkampens splittring.

Arbetarklassens politiska makt

4-     Arbetarklassen kan inte på något sätt erövra den borgerliga (lagstiftande, rättsliga, militära och byråkratiska) apparaten och använda (vissa delar av den) för sitt eget mål. Arbetarrevolutionen kommer att eliminera det borgerliga systemet som en helhet. Som en konsekvens av arbetarrevolutionen kommer morgondagens nya samhälle organiseras så att exploatering och den privata äganderätten försvinner.

5-     Arbetarklassens politiska makt kommer förverkligas via arbetarråd och via arbetarnas andra utvalda organ. Inget parti eller grupp under arbetarnas namn får ta över makten uppifrån.

6-      Arbetarnas makt i produktion, distribution - och tjänsteprocessen skall förverkligas av deras självstyre (självförvaltning). Arbetarna kan inte vara arbetsgivarnas och experternas lyhörda soldater på arbetsplatser medan de anser sig utföra sin makt över samhället.

Arbetarklassens parti

7-     Arbetarklassens parti är ett parti med socialistiskt program och dess ledarskap och viktiga institutioner skall bestå av arbetarekommunister. Ett sådant parti måste (i sin politiska framgång) ha ett stort inflytande bland arbetarna och minst tre fjärde delar av dess medlemmar skall bestå av arbetare.   

8-     Det synsätt som ser på partiets ledarskap som ägaren av ”den vetenskapliga socialismen” och som ser på arbetarna som en massa som skall upplysas utifrån är oförmögen att lita på arbetarnas initiativ.

9-      Arbetarklassen har inte nödvändigtvis enbart en organisation. Arbetarklassens historia bevittnar om existensen av olika partier, vilka har haft olika ställningstagande i förhållande till kampen mellan arbete och kapital, men trots detta har de beräknats som representanter för arbetarklassen som helhet. Därför är en villkorslös politisk frihet för bildandet av partier, organisationer och föreningar en av de grundläggande karaktären av arbetarklassens maktutövande.

 

Dessa formuleringar var i själva verket ett resultat av en lång diskussion mellan föreningens samordningsgrupp och dess redaktionsgrupp.  Men ståndpunkterna formulerades till sist av redaktionsgruppens medlemmar. Som vi ser ovan så är formuleringarna i viss mån en slags kompromiss mellan olika sypunkter om arbetarrörelsens teoretiska problematik. Exempelvis kan ståndpunkten om arbetarmaktens utövande i samhället och i arbetsplatser (självförvaltning) betecknas som en kompromiss mellan ett syndikalistiskt respektive ett revolutionärt synsätt på arbetarmaktens natur.   Diskussioner som ledde till de ovannämnda nio punkterna fördes genom olika möten och brevväxlingar. Redaktionsgruppen och föreningens språkrör ville inte att det skulle ske någon formell och öppen teoretisk diskussion, men samordningsgruppen hävdade i föreningens kongress att ”om föreningen inte startar en teoretisk diskussion i föreningens tidskrift, kommer samordningsgruppen avhoppa från föreningen”. För att förebygga en splittring formulerades dessa ståndpunkter. Det viktiga för samordningsgruppen var att en organiserad teoretisk diskussion skulle startas. Efter en kort periods diskussion och vissa revideringar trycktes dessa ståndpunkter i tidningen Kargare Tabidi (Arbetare i exil). Dessa formuleringar skulle alltså bli grunden för en öppen teoretisk diskussion mellan olika arbetargrupper samt föreningens interna tendenser.

Den andra tendensen (den ovannämnda workerism som representerades av den iranska oljeindustrins före detta ombudsman - föreningens språkrör- men också av redaktionsgruppen) började göra ett indirekt sabotage för att hindra en seriös teoretisk konfrontation mellan olika tendenser. Faktum var att de var helt upptagna med sina kontakter med fackföreningarnas kontrarevolutionära ledning i England och  Tyskland. Dessutom hade de efter en lång period politisk förvirring börjat vända sig till en reformistisk position.

Vänsterister inom föreningen betonade på nödvändigheten av föreningens existens som en facklig organisation och dess aktiviteter för att försvara de iranska arbetarnas fackliga rättigheter, alltså en nationalistisk- reformistisk inställning. Men deras närvaro inom föreningen hade inte stor betydelse för dess politiska existens.

I varje fall visade en del av föreningen vara inkapabel för att kunna organisera en målinriktad revolutionär diskussion. Redaktionsgruppens destruktiva handling hindrade en seriös debatt kring dessa ståndpunkter. Enstaka oseriösa artiklar som innehöll oklara synpunkter kring dessa tankegångar publicerades vid olika tillfälle. Men varken samordningsgruppen eller redaktionsgruppen tog en politisk ställning till dessa synpunkter.

Föreningens praktik avspeglade därför dess inre motsättningar. Å ena sidan pågick diskussioner som var inriktade till bildandet av en kommunistisk organisation, å andra sidan propagerade föreningen för arbetarnas fackliga rättigheter. I ett nummer av föreningens tidning kunde vi läsa om nödvändigheten om försvaret av iranska arbetarens fackliga rättigheter och i ett annat nummer fördömdes vänsterorganisationer som kontrarevolutionära. Krisen inom föreningen fördjupades snabbt och en splittring var nu oundviklig.  

Trots vänsterorganisationernas avgörande roll för uppkomsten av den tyska arbetarföreningen, blev den i sin utveckling ett politiskt utryck för de ”självständiga arbetarcirklarna” som en gång var aktiva inom arbetarrörelsen i Iran. Föreningens sociala och politiska struktur och dess problemformuleringar avspeglade de tidigare arbetarcirklarnas inriktningar. Trots att redaktionsgruppen försökte förvandla den till en syndikalistisk organisation förblev den, under sin existens som en summa av olika arbetarcirklar, vilka visade sig vara på slutet av sin väg.

Efter en period intensiva diskussioner publicerade föreningens tidning en artikel ”Balansräkning och perspektiv” där utvärderade samordningsgruppen föreningens existens och därmed deklarerades föreningens upplösning. Redaktionsgruppens försök för att rädda föreningen misslyckades. Några av föreningens sektioner och dess medlemmar, tillsammans med samordningsgruppen, hade redan bestämt att organisera sig utanför föreningen. Och andra sektioner och medlemmar hoppade av föreningen lite senare.

I ”Balansräkning & perspektiv” utvärderade samordningsgruppen sin tre års aktivitet. Man drog klara slutsatser av diskussionen om den långa kampen, från arbetarcirklar till föreningens existens.

Det publicerades samtidigt några pamfletter som innehöll de opublicerade ideologiska konfrontationerna mellan föreningens interna tendenser. Dessa pamfletter visade samordningsgruppens hårda kamp för klasståndpunkter och för bildandet av en kommunistisk arbetarorganisation. Samordningsgruppen erkände samtidigt att detta var en slutpunkt på gruppens långa kamp för bildandet av en politisk organisation genom arbetarcirklarna. I avsaknad på en kommunistisk tradition, har hela vårt försök, menade dem, fastnat i en politisk ondcirkel. Därför började man göra en kritisk studie om den så kallade arbetarcirklarnas roll under de två senaste decennierna. Parallellt med denna utvärdering hade vi upptäckt att vår ståndpunkter står nära till den vänsterkommunistiska traditionen, det vill säga den italienska vänster. 

 Samordningsgruppen fortsatte därför sitt arbete för en revolutionär gruppering genom ett teoretiskt arbete kring följande riktlinjer:

- De europeiska vänsterkommunistiska gruppernas utveckling så som den italienska vänster, den tysk – och holländska rådskommunismen  samt den franska strömningen som försökte för ett alternativt synsätt genom sin kritiska studie av Bordiga och Pannekoek, vilket senare representerades av Gilles Davue.

- Den så kallade ”vänsterländska marxismens” utveckling och dess förhållande till den akademiska marxismen. 

- Den ekonomiska krisen och dess historiska utveckling.

Parallellt med de interna diskussionerna inom denna gruppering tog några av våra kamrater kontakt med en europeisk vänsterkommunistisk organisation för att informera dem om dessa händelser och uppmuntra denna organisation för ingripandet i arbetarnas gruppdiskussioner. Men detta försök misslyckades av olika skäl. Därför bestämde vi att organisera oss kring en tidskrift för att kunna påskynda en revolutionär gruppering. 

 

Tidskriften ”Peyke Anternasionalisti”

Efter dessa händelser organiserade den före detta samordningsgruppen sig själv kring tidskriften ”Peyke Anternasionalisti”.  Målet var att presentera den långa kampens landvinningar och lärdomar, ta närmare kontakt med de europeiska revolutionära grupperna samt kämpa för en ny process av grupperingar inom arbetarrörelsen.  Peyke Anternasionalist började översätta olika texter och dokument från vänsterkommunistiska organisationer medan man fortsatte sin tidigare kamp på den teoretiska arenan mot borgarklassens vänster.

”Peyke Anternasionalisti” sammanfattade sitt teoretiska perspektiv i en rad ståndpunkter, vilka tydliggjordes vid senare Dessa ståndpunkter kan i korthet beskrivas enligt följande:

Det kapitalistiska systemets uppgångsstigande utveckling tog slut med det första världskriget. Imperialismens uppkomst innebar en strukturell förändring både på den ekonomiska nivån och på den politiska.

 

Efter första världskriget har imperialismen gått in i sina periodvisa strukturella kriser, dvs. en kris på den ekonomiska, politiska, ideologiska och kulturella nivå som i frånvaron av den proletära revolutionen leder till strukturella förändringar, då den ekonomiska mekanismen inte hittar någon lösning på krisen utan den politiska aktörens, dvs statens ingripande.

 

Som en följd av dessa strukturella förändringar gick alla dåvarande progressiva nationella, fackliga och politiska massrörelser under icke-revolutionära perioder över till kontrarevolutionens läger. Efter första världskriget har därför alla nationella rörelser varit en arena för kamp mellan stormakter. På samma sätt har den traditionella fackliga rörelsen förvandlats till en del av den politiska etablissemangets arbetarinstitutioner för att kontrollera och vilseleda klasskampen. I och med de strukturella förändringarna försvann all möjlighet för existensen av revolutionära masspartier under icke-revolutionära perioder.  

 

Andra världskriget, liksom det första var den sista möjliga lösningen på kapitalismens dåvarande kris. Statskapitalismen, som en följd av den andra vågen av den strukturella krisen blev en relativt stark tendens både i metropol och periferin.

Statskapitalismen innebar inte någon grundläggande förändring på kapitalismens huvudsakliga natur eftersom antagonismen mellan arbetets sociala natur och den begränsade äganderätten av egendom blev kvar i samhället. Varken de fullständigt legala former av borgerliga äganderätten av produktionsmedel och den skiftande formen av lönearbetets sociala karaktär har ändrat kapitalismens grundläggande natur. Statlig äganderätt av de mest viktigaste produktionsmedlen under imperialismens epok visar bara att socialismen på intet sätt är förstatligandet av den ekonomiska strukturen. Idag är det finansiella kapitalet fortfarande den reella formen av kapital under imperialismen

 

Efter 1970-talet har en ny våg av den strukturella krisen börjat. Den tredje vågen av kapitalismens strukturella kris har börjat förändra och sönderfalla dess nuvarande politiska struktur. Sönderfallet av östblocket, välfärdstatens nedgång och alla de strukturella förändringar, under namnet av globalisering, kan förklaras genom denna nya våg. Denna process kommer att utkristalliseras av en rad institutionella, samhälleliga och ideologiska förändringar. Den viktiga följden av dessa förändringar är en period av lokala och regionala krig i en värld som drabbas av en ny politisk polarisering.

Den nya informationsteknologin har ändrat på kapitalets och industrins gamla karaktär när det gäller dess rörlighet samt dess relation till staten. Samtidigt har produktionens organisering tagit på sig en rad nya former. Kapitalismen bygger naturligtvis på samma grunder. Men den nya vågen av den strukturella krisen kommer att medföra skarpare klassmotsättningar samt nya förändringar på den politiska nivån. 

 

Nationalstatens suveränitet och dess hittillsvarande roll har nått sin slutpunkt i kapitalismens historia. Nationalstatens existens hotas idag båda uppifrån (genom utformandet av federalistiska strukturer liksom EU) och underifrån (genom uppkomsten av en ny regionalism liksom Lega Nord, högerparti i Italien, grundat år 1991 av Umberto Bossi som bl.a. kämpar för självständighet för Padania)

 

Kapitalismens klassiska politiska institutioner som nationalstaten, nationella partier och parlamentet förlorar sin betydelse i den nationella nivån. Därför kan i dagsläget de nya former av politiska rörelser (liksom antiglobaliseringsrörelsen) och nya organisationsformer (liksom nya partigrupper i det europeiska unionens parlament) betraktas ett institutionellt utryck för den successiva förändringen av kapitalismens politiska struktur. 

 

På den kulturella planen har borgarklassens grundläggande värderingar drabbats av sin djupaste kris i kapitalismens historia. Den borgerliga ideologins nyckelbegrepp som modernitet, civilisation och demokrati har uppmanats av systemets ideologiska institutioner, vilket är tecken på den djupaste krisn i kapitalismens ideologiska diskurs i den moderna historien.

 

Som en följd av dessa strukturella förändringar kommer den imperialistiska epokens grundläggande kännetecken, krig och revolution, aktualiseras än en gång till. Socialism eller barbari står återigen på dagordningen. 

Under en sådan situation är världsproletariatet den enda sociala kraften/klassen som kan leda vårt mänskliga samhälle till en grundläggande omvandling.

 

Den socialistiska revolutionen är på intet sätt möjlig utan ett revolutionärt världsparti. Ett parti som har sitt sociala ursprung i arbetarklassen. Ett internationalistiskt parti som bygger sin strategi på sitt revolutionära program och dess kosmopolitiska - och universalistiska karaktär.

Ett parti som genom sin vetenskapliga metod förklarar hur dagens samhälle är, hur världen hänger samman och genom sin revolutionära ideologi, säger hur det framtida samhället bör vara; och hur världsrevolutionen skall leda till socialismens uppbyggnad.

Ett parti som organiserar arbetarna samt organiseras av dem, ett parti som förkroppsligar klassmedvetandet samt förverkligas av arbetarnas ökade medvetande i deras strävan att förvandlad den dagliga kampen till en politisk kamp, 

ett parti som inte bara förklarar, utan förändrar världen genom sin revolutionära handling.

Internationalistiska arbetarorganisationen kämpar för bildandet av ett sådant internationalistiskt världsparti.   

 

Med utgångspunkt från en sådan teoretisk position förklarade Peyke Anternasionalisti alla existerande politiska partier som delar av imperialismens etablerade politiska struktur.

 

I början var dessa ståndpunkter chockerande för den politiska miljön vi vände oss till. Men idag betraktar många vår organisation som en historisk och som en seriös tendens.

 

 

I och med publicerandet av tidskriften Peyke Anternasionalisti fann vi oss inför nya politiska uppgifter. Medan vår grupp var upptagen med intensiva diskussioner med olika element kring ovannämnda ståndpunkter, försökte vi etablera vår kontakt med en rad vänsterkommunistiska organisationer.

Våra kamraters kontakt med IKS resulterade exempelvis i en oväntad chock på oss. Denna grupp hade svårt att förstå vår utveckling. Vi hade också svårt att förstå deras politiska språk. Brevväxling med denna grupp slutade med ganska hårda ordbyte.  Det blev till och med omöjligt att komma överens om ett samarbete om översättningen av vissa gamla texter från IKS.  Våra kamrater betraktade deras reaktion som en förnedring. En reaktion som inte lät något utrymme för en teoretisk diskussion med IKS.  Därför bröt vi kontakten med IKS.

 Däremot ledde vår kontakt med IBRP till en del diskussioner och ett begränsat samarbete. I några nummer av tidningen Peyke Anternasionalisti publicerade vi IBRP: s plattform och en rad andra texter från IKS. Likaledes översattes kamraterna inom IBRP några texter från PA till engelska  som publicerades i deras tidning.

Det blev också en del brevväxlingar med några andra vänsterkommunistiska grupper. Men vi kunde tyvärr inte etablera vår kontakt med dem.    

En kort periods diskussioner och brevväxlingar med dessa organisationer visade att det fanns allvarliga problem hos en del av sådana små grupper som anser sig utgöra den kommunistiska rörelsen och därmed ”representera världsproletariatet”.

Våra studier övertygade oss om ett fortsatt teoretiskt arbete och en organiserad politisk aktivitet för bildandet av en kommunistisk arbetarorganisation.

Detta var en praktisk slutsats vi drog av vår fem års intensiva studier och diskussioner kring tidskriften Peyke Anternasionalisti. En slutsats som ledde oss till bildandet av Internationalistiska Arbetarorganisationen.

 

Internationalistiska Arbetarorganisationen

Idag är Internationalistiska Arbetarorganisationen en etablerad tendens som kunnat föra fram en effektiv teoretisk kamp mot kapitalets vänster i den miljö vi är aktiva. Vänsterkommunismen som för några år sedan var en okänd tendens i denna miljö, är idag känd som en kommunistisk tendens. Därför har det under de senaste åren börjat en rad nya grupperingar och element söka en kommunistisk referenspunkt. Nya cirklar har börjat översätta vänsterkommunistiska texter eller har organiserat sig som en vänsterkommunistisk tendens. Det pågår samtidigt diskussioner om klasståndpunkter hos en rad splittrade grupperingar, vilket vi betraktar som ett tecken för en historisk framgång för arbetarklassen som helhet.

Internationalistiska arbetarorganisationen är idag en liten arbetargrupp samt ett nätverk av andra grupperingar. Vår historia hänger ihop med vår klasskamp för avskaffandet av lönearbete och för en ständig kamp för att uppnå proletära klasståndpunkter. En historia som är integrerat i arbetarråds – och arbetardemonstrationers historia; en historia som under 25 år av gruppens existens har dokumenterats steg för steg.  Från de manuskript och små pamfletter som cirkulerade mellan arbetarcirklar under 1980-talet till de sistnämnda texter som har publicerats i våra senaste publikationer.

I dagsläget har vi inte siktat till en kvantitativ framgång, utan till ett kvalitativt. För oss innebär detta att vi måste på den organisatoriska planen försöka skapa förutsättningarna för olika arbetargrupper som söker en kommunistisk referenspunkt. På den teoretiska planen har vi försökt organisera ett målinriktad kollektivt teoretiskt arbete med syftet att fokusera på de problematik den kommunistiska rörelsen står inför.

 I våra teoretiska texter försöker vi inrikta oss till en rad problemformuleringar, vilka enligt vår uppfattning kan vara grunden för en kollektiv diskussion bland kommunistiska grupper.

Vi hoppas att vår hemsida på svenska skall kunna bidra till en gemensam diskussion mellan oss och alla revolutionära arbetargrupper och element som anser sig stå nära till vårt mål.

M. Keshavarz