För en Socialistisk strategi

För en Socialistisk strategi heter en serie pamfletter som publicerades av IWO år 2006. Här kommer en kort introduktion av den första bokens inledande kapitel.

I bokens inledning menar författaren att den kommunistiska rörelsen drabbats av en teoretisk efterblivenhet, vilken i sin tur är en följd av oktoberrevolutionens nederlag. Diskussionen i bokens inledning leder till en problematik som vilar på en rad oklarheter när det gäller definitionen av begreppen som ideologi, vetenskap och marxism och dess relation till de två förstnämnda.

A. Dedeban försöker i sin energiska studie ge en sammanhängande bild av den västerländska filosofins utveckling som gav upphov till uppkomsten av några filosofiska skolor. Men denna blir inte bara en utredande skildring av skolornas utveckling, utan en analytisk studie som visar hur i avsaknad på den revolutionära teorins utveckling och dess historiska kontinuitet efter oktoberrevolutionens nederlag tar borgarklasens vänster akademiker över den teoretiska kampen i den teoretiska arenan. En kamp som ställer olika former av steriliserade marxism mot den revolutionära marxismen i syfte att avväpna den revolutionära kampen eller skapa mystifikationer.

Avsnittet om diskursteorin är bokens höjdpunkt, då påvisar författaren hur Antonio Gramscis hegemoniteori och de andra tendenser, däribland strukturalismen och språkfilosofins utveckling har avspeglats i den så kallade neomarxistisk skolans diskursteori.

Teser behandlar i ett ställe också en problematik som egentligen har sina rötter i de postmodernistiska teoriernas kontrarevolutionära attack mot marxismen. Det handlar om marxismens förhållande till den så kallade moderniteten.

Författaren drar en rad politiska slutsatser i den dagliga kampens område för den revolutionära organisationens politik. En del av dessa slutsatser berör den revolutionära organisationens existens och dess praxis. En av teserna i boken är i den redan första och andra kapitlet framhävda dubbelkaraktären hos vetenskapen som uttrycks i dess vetenskaplig- och ideologiska funktion.

Författaren menar att ideologin är grunden för tänkandet i ett klassamhälle. En Ideologisk föreställning är ett förvrängt medvetande som sammansätter verkligheten efter sitt eget mönster. I den meningen är ideologin en illusion, en abstrakt vilja. Ideologin har alltid en tendens till att bli ett totalitärt synsätt. Med upplösningen av klassamhälle är ideologin dömd att försvinna. Mänsklighetens befrielse befriar det mänskliga tänkandet av dess betingade illusioner, av ideologier, skriver A. Dideban i sin bok ”mot en socialistisk strategi”.

Borgarklassen har alltid förnekat vetenskapens ideologiska funktion. I likhet med detta har akademin betonat på vetenskapens neutralitet. Denna fråga har get upphov till en ständig återkommande diskussion i samband med metodologin. Denna problematikens historiska rötter går tillbaka till Bokharins och Hassens arbete om vetenskapens sociala grunder. Trotts deras mekaniska synsätt lyckades de påvisa den ideologiska aspekten hos den vetenskapliga revolutionen. Bokharin och Hessen menade att den vetenskapliga revolutionens ideologiska funktion kan förstås i samband med de nya produktionsförhållandenas uppkomst. Dideban menar att alla vetenskaper har en dubbelkaraktär. Vetenskapernas ideologiska funktion är en kontrarevolutionär funktion. Och i dagens samhälle har samhällsvetenskaper och de så kallade humanistiska vetenskaperna en fullständig ideologisk funktion. De har alltså förlorat sina vetenskapliga karaktärer och de avspeglar kapitalismens strukturella kris på den ideologiska nivån.

På samma sätt har marxismen en tvåfaldig funktion, nämligen den ideologiska och den vetenskapliga. Som en vetenskap har marxismen parallellt med den formella vetenskapen försökt förklara hur det mänskliga samhället hänger samman och varför det har utvecklats så som det har gjort. I den meningen gör marxismen anspråk på att vara en vetenskap. Men samtidigt betraktar marxismen de rådande samhällsvetenskaperna, eller i Marx tid, den klassiska ekonomin, som borgarklassens ideologi och förklarar sig själv som arbetarklassens ideologi. Denna dubbelkaraktär hos marxismen är sammanhängande och avspeglas hos den revolutionära organisationens tvåfaldiga funktion, dvs organisationen som en aktör för utvecklingen av den revolutionära teorin och organisationen som en politisk medel för ingripandet i klasskampen.

Efter oktoberrevolutionens nederlag har den revolutionära organisationens tvåfaldiga funktion gått isär, vilket är ett tecken på proletariatets nederlag i den teoretiska kampen. Som en följd av detta har borgarklassens så kallade marxistiska skolor tagit över produktionen av teorin i syfte att ideologiskt avväpna revolutionära organisationer. Denna avspeglas i sin tur i en process, där de gamla kommunistiska partierna gick över till borgarklassens läger. I och med denna historiska händelse har partierna i borgarklassens vänster alltid fått sin teoretiska näring från statliga institutioner, dvs den akademiska vänstern.

Marxistiska skolor har, menar författaren, varit borgarklassens ideologiska instrument för att förtrycka de revolutionära teorierna sam att skapa mystifikationer i samhället. Universitet och den akademiska vänster betraktas hos detta tankesätt som tankepoliser som försöker försvara och upprätthålla tankeordningen i det kapitalistiska samhället.